Det är underligt hur man kan vänjas vi olika företelser och situationer. Speciell de som man inte kan kontrollera själv. Att inte ha makten att förändra, man känner sig helt villsen och för att hitta klarhet väljer man att ignorera företelsen i stället.

Detta fenomen uppenbarade sig efter att jag inte orkade lyssna mer på min demokratiskt ned laddade mp3:a av Besment Jaxxs "Oh My Gosh" och bestämde mig för att kanalsurfa istället.

Jag slog på tv:en och fastnade direkt för Fahrenheit 9/11, som jag visserligen sett förut, där Michael Moore berättar om hur värdens bästa demokrati fungerar. Han kanske har rätt i allt han säger eller inget, vad vet jag. Det som slog mig var dok att jag själv inte har tänkt på dessa typer av frågor själv på väldigt länge. Varför? Vad vet jag. Varför diskuterar jag inte detta med min vänner? Varför ringer jag själv inte Göran Persson när Sverige till låter att världspoliser kidnappar våra medborgare? Varför reser jag mig inte från stolen jag sitter på, går till fönstret och sticker ut huvudet och skriker ”Nu är jag förbannad och tänker inte tåla detta längre!!!”. Varför?